Calmigos Caramella

att jag har hittat en underbar ras och i den rasen hittat en underbar hund. För utan den underbara hunden hade jag aldrig träffat alla underbara människor och gjort alla de roliga saker jag nu sysslar med. Vilken tur att jag har en underbar man och underbara barn som låter mig göra alla dessa roliga saker. Allt detta gör att jag mår så himla bra, visst är det underbart ;)

Nu har jag inte skrivit på ett tag men det surrar av aktivitet överallt, båten är nu i skön, maken har både satt segel och lastat i dynorna, i morgon ska han och några kompisar "tävlingssegla" båtklubben kör tävling varje onsdag, de är några stycken som drar iväg efter jobbet, kälar lite takeaway och sedan seglar en timme eller två.
Medan maken roade sig med att göra klart båten åkte ag med Monica J till Klippan, Skåne. Till Perroklubbens största första läger. (fast vi hade ju ett mindre läger i Kungsör förra året, som var upprinnelsen till detta läger)

Vi kom fram klockan 15:30 då de flesta redan anlänt. Vi hade hyrt Ugglegården, vilket underbart ställe


Titta vilken fin skylt som mötte oss


Här är Ugglegården, helt perfekt för en sådan här övning.

Anna, Björn, Helene, Katarina och Louise hade roddat ihop en otroligt bra helg. Monica trodde jag var tokig när jag lastade in 8 tårtor i hennes bil som skulle ner, men det var ingenting mot vad Skånegänget lastade in. De hade fixat allt perfekt, med mat, fika, dricka och sovplatser. Matlagningslag och städlag. Allt hade de tänkt på. Själv föll min lott på frukosten på söndagen så jag hade det riktigt slappt både fredag och lördag.

Under fredag eftermiddag fick jag äran att lägga ett litet elitspår till Bella och Monica, ett riktigt spår fick jag lära mig ska vara 1500 meter innehålla 7 björkpinnar ( avsågade kvistar) och ha legat över 100 minuter. Dessutom ska Bella ta upp spåret och välja håll och Monica ska inte veta åt vilken riktning spåret går överhuvudtaget.
JAg hittade en bra plats för att lägga upp ett spårupptag och därefter gå ett spår med ca 50.100 meter mellan 3 pinnar och ett slut. Spårupptaget var i bokskogen och därefter gick vi in i nyplanterad tallskog. Jag och Ella följde sedan med när BElla och Monica skulle gå spåret, Imponerande, Bella fixa spår och riktning ganska direkt och körde sedan på. Hon missade en pinne men det var väldigt snårigt just där.
Ella visste att det var något på gång så även hon jobbade för att spåra i Bellas "bakvatten" och jobbade även hon på bra.

Vi var som sagt var uppdelade i olika sovrum. Jag hade ju tvekat i 2 dagar om jag överhuvudtaget skulle kunna åka ner då jag var dunderförkyld. Men efter att ha pratat med Katarina bestämde jag mig för att åka, då hade hon intalat mig att jag skulle få sova i ett av de mindre sovrummen. Men väl nere så skulle jag och Ella bo i det största rummet med 14 bäddar. Jag som var säker på att jag skulle både snarka (pga förskylning) och behöva springa och snyta mig.  Nå det var bara bita i det sura äpplet och bädda sängen. Vi blev inte fullt 14 personer i rummet tror vi var 12 personer och 14 hundar.


Jag snarkade nog lite lagom (hoppas jag) men jag var inte ensam. Hundarna sa inte ett ljud på hela natten men innan vi somnade kändes det som om vi var ett gäng fnittriga tonåringar på skolläger. Fnisset bubblade lite här och var. Sovandet gick över förväntan.

På lördagmorgon hade frukostlaget fixat en ordentlig hotellfrukost med allt vad det innebar. The, Kaffe, Yogurt, filmjölk, flingor, müssli, havregrynsgröt, ägg ja, listan kunde göras mycket längre, det fanns allt för alla smaker. Stämningen var på topp trots att klockan bara var 8 och alla hade nog tappat andan lite under morgonpromenaden då det var otroligt vackert med det grön, grön gröna i skog och mark.

Efter frukosten fick de som inte tränat så mycket tävlingslydnad träffa instruktören Petra Staaf, Skåningarnas tränarfavorit. Jag har ju både läst och hör mycket om henne i allas bloggar så jag var bra nyfiken på den kvinnan. En glad, bullrande, öppenhjärtlig kvinna med glimten i ögat.

Sjärlv fick jag nöjet att dela träningsgrupp med Louise, Anna och Pia. Men mycket snart kom viltspårsdomaren och vi skulle ut på vårt första officiella viltspår. Läskigt, under 2 veckors tid hade jag fått till 3-4 viltspår hemmavid. Förra året fick jag ju ingen ordning på de spåren som legat över natten och där vilda djur säkert korsat dem. Så under träning var nu mitt mål att få Ella att förstå att det inte önade sig att gå ut i andra spår än det jag satt henne på. Det kändes väl inte som jag fått fram budskapet helt klart. Så jag velade om jag skulle köra eller stå över. Värre blev den veligheten när jag fick höra att Anna och Louise avstod sina spår då det blev en domare mindre än vad det var planerat. Nu kändes det ännu värre då jag starkt misstänkte att vi inte skulle ta oss i mål. Men efter snack med Micke så bestämde jag mig för att ta träningstillfället.

Vi åker ut i skogen med domarens bil. Ella var lite låg redan att åka i hundburen. Spåret var nära bilen så jag satte på spårhalsbandet och linan direkt. Gick ur bilen och kom på att jag missat att ta med registrerings beviset, fy vad hemskt, men domaren hade chipläsare så det gick bra i allafall.

Vi går fram till uppsparket och domaren visar vilken riktning spåret går i. Jag går fram kollar in uppsparket, kollar på Ella som sitter lugnt och fint där jag satte henne, går fram och hämtar henne och vi går gemensamt fram till uppsparket. Ella nosar, nosar och nosar i en evinnerlig tid, sedan går hon långsamt med nosen i backen och kollar så att hon verkligen går rätt. Först blev jag lite stressad då Ellas kroppsspråk inte var "på" utan mer avvaktande, svansen nedåt, kutande. Men jag ser att hon har ett järngrepp om spåret och minns att jag tänker "Nu skulle Micke vara stolt över oss", Då släppte första nervositeten. Ella går jättefint, lugnt, metodiskt och vinklar fint vänster osv. Sen stannar hon, nosar högt och ljudligt går fram till ett fallet träd, går runt nosar rejält, ringar, irrar, Nu blir jag nervös igen. Vad ska jag göra, hur kan jag hjälpa. Inser snart att jag inget kan göra utan det gäller att vänta ut min älskade hund. Jag ser att hon blir trött och funderar på att hjälpa henne genom att ge henne vatten, tänker samtidigt att om jag gör det är vi borta, då kan hon tappa spåret helt. Eftersom hon oftast inte vill bli störd.
Hon ringar en gång till, hoppar ner i ett riktigt läskigt dike med gammalt stillastående sunkvatten. Var sig en klunk hoppar upp drar in luft i nosen sen var vi på väg. Min käar hund lösta allt själv. Det som kändes som en evighet kanske tog 5 minuter eller något. Nu var vi på väg och med några ringningar och ett mindre tapp såg jag att Ella var på väg mot skogsvägen. Hinner tänka "shit, vi är borta" innan vi ser snitseln. Förstå att jag är glad. Sätter Ella ner och kommer på att nu är det ju skott (vi som inte hunnit skottträna) Ella reagerar på skottet genom att kolla in domaren som kommer tillbaka till oss. Har svårt att släppa honom med blicken vi tar några steg i spårets riktning och efter att Ella fått dra lite höger kommer nosen ner och hon går rakt på klöven som hon markerar fint.
Ett förstapris, underbara arbetsmyran klarade det på 38 minuter (gränsen är 45 minuter) jag var genomsvettig och vi var båda ganksa trötta. Tillbaka till alla andra, massor att dricka ochvila några minuter i solen innan det var dax att gå och träna igen.
Men nu måste jag gå och sova för idag. Så det får bli fortsättning i ett annat inlägg i morgon, godnatt