Calmigos Caramella

Idag hände det som aldrig får hända. Efter att på nytt försök på viltspår där Ella tycker att det är lika äckligt som sist binder jag fast henne någon minut i långlinan för att plocka ner snitslar. När jag kommer tillbaka knyter jag upp knuten runt trädet och innan jag hinner med drar Ella iväg och ska hem. Jag ropar och hinner se två bilar som kommer. Sen hör jag en smäll och börjar springa dit. Ella sitter vid staketet och jag blir mött av en man som säger att han kört på henne.
Ella är jättestressad men ser inte skadad ut. Hon försöker komma in under staketet och vill inte till mig.
Maria kommer ut och det fungerade bättre. Maria kan snabbt känna igen kroppen och ta in henne i huset. Vi plockar fram lite gosaker och lägger oss på Ellas lekmatta. Då kommer hon fram och både käkar godis samt tar emot klappar och gos.
Vi ser att hon fortfarande är stressad och något chockad både på ögonen och kroppshållningen. Rastlöst vandrar hon upp och ner för trappan medans jag ringer djursjukuset. Väl där kollade de åter igen genom hennes kropp, kollade slemmhinnor och puls, allt verkade bra. Vi fick en liten tallrik att försöka fånga kiss på för att se om det var något blod i urinen, vilket det inte var. Så vi kunde åka hem och ha Ella lite under observation.

Hon hoppar, leker och har druckit och ätit. Nu har hon gått och lagt sig vid mina fötter. Jag känner mig bara så trött. Nu får viltspår vänta lite. Personspår verkar funka mycket bättre för oss.